Beslutsångest har fått en ny innebörd
Jag har å det bestämdaste fått för mig att min kära Z skulle må bättre om han får komma till någon som kan träna som vi gör nu (ungefär) ... men så säger B att han skulle må precis lika bra av att vi gör saker som JAG klarar av ... :s
Det är som att få ett annat liv, vakna upp en morgon och leva någon annans liv. Hur gick det här egentligen till? Vem är jag nu och vad i helvete ska jag göra? Om jag inte kan/får rida - vad ska jag då göra? Finns det ett liv som är värt namnet om man inte får rida?
Och alla ni som tänker saker som att det kunde varit värre - bespara mig det va. Jag vet det också men det hjälper tyvärr inte.
Den här jälva värken ... jag har levt förrut med värk och jag vet verkligen hur det tär på psyket. Jag hoppas verkligen nu att detta som gör ont just nu går över snart. Det blev 10 resor värre efter mitt läkarbesök, han triggade väl igång något. Men som sagt - jag hoppas det går över snart.
På tisdag ska jag till min naprapat och höra vad hon säger. Hon kan förklara en del latinska uttryck som står i papprena från läkaren. Och min kära make ska försöka hitta en till läkare som ska få säga sitt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag är inte avundsjuk, stackars dig.
Jag tkr verkligen att du ska behålla honom. Skaffa dig en medryttare som får sköta dressyren ist :)
Och vi kan verkligen ha kul utan dressyr!!
Jag skulle aldrig säga så till dig. Mitt liv skulle också krascha om jag inte fick rida. Jag har kronisk smärta efter en bilolycka och har offrat så otroligt mycket. Det var en jätteseger den dag jag satte mig upp på en häst. Jag dör hellre än slutar, så KÄNNS det även om jag antagligen inte skulle dö. Rent fysiskt alltså. Fast sedan finns själsliga dödar också...
Så jag känner med dig. Verkligen.
Men behåll Zorino. Nu tror inte jag att det är hästarna som absolut vill ha dressyr, det är vi människor. Jag tror du kan finna ett sätt att umgås med honom på fast det inte just innebär dressyrridning. Den delen kan du kanske överlåta till någon annan? Din dotter är ganska så stor tjej om något eller några år...tänk lite framåt. Fram tills dess kanske du hittar en medryttare?
Fast än ska du inte spika sista spiken i kistan. Först ska du ha ett second opinion. Från en annan läkare.
Skicka en kommentar