Så var det dags. Klockan ringde 06.00 i morse, vi var i stallet strax före sju och morgonfodrade alla hästar. Kakan fick stå på gången och äta sin frukost medan vi, jag, ponnydottern och medryttaren aka extradottern (idag tävlingsskötare) pysslade om, fixade, donade, putsade och hade oss. In med allt i bilen och lastade hästen. Vi var på tävlingsplatsen vid strax före åtta.
Ponnydottern startade som nummer 6 totalt, det var fler strukna från gårdagens listor men också några efteranmälda. När hon kommer in på banan håller jag på att få hjärtslag, mitt hjärta slår så hårt att det borde ha hörts över hela tävlingsplatsen ...
Det gick strålande hela vägen i mål MEN två tidsfel drog hon på sig. Se där fick hon för att hon red så prydligt och fint med bra vägar och allt :(
Hon blev i alla fall strålande nöjd och glad eftersom förra året var som det var med diverse stop och medföljande uteslutningar.
Vi slängde in Kakan i transporten och lät honom stå och tugga lite hö. Under tiden gick vi för att kolla på några av ponnydotterns kompisar som också var med idag.
Efter flera timmars väntan samlades laget, vi fick våra schabrak och tejerna gick den nya banan tillsammans med varandra och lagledaren. Sedan var det dags att sadla på inför lagtävlingsklassen. Jag, som hade stått på läktaren under tiden ponnydottern värmde upp igen, såg de ena ekipaget efter det andra bli uteslutna på exakt samma hinder. Tyvärr gällde det även ponnydottern. Hon var trött, Kakis var trött och något konstigt var det med det hindret för även många efterföljande ekipage vägrade ut sig på samma ställe.
Vi är ändå helt och hållet nöjda med dagen. Dom var verkligen jätteduktiga - ponnydottern och hennes ponny! Stolt ponnymamma! Nu laddar vi om inför nästa söndag - allsvenskadressyr div III på Huvudsta.
söndag 18 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ännu en ponnymamma ser jag :-)
Sara: Japp. Kul att vara ponnymamma ... fast jag egentligen inte gillar just ordet "ponnymamma" - det ger rysningar efter ryggraden. Man ser dessa hemska varelser som är efter sina stackars barn på tävlingsplatserna, skrikandes på framhoppningen m.m - hua. Men just en sådan är jag INTE.
Skicka en kommentar